iindigo

Om han bara kunde ge mig ett rakt och ärligt nej skulle det bli så mycket enklare

Och jag har blivit en aning trasig. Inte visste jag att jag skulle ta det så hårt men nu gör jag det, och det gör ont. Lite. Jag känner mig lurad, och jag skäms för att jag hoppades och trodde så mycket på något som visade sig vara lögn(?). Jag har svårt att acceptera detta faktum, men det är väl något som måste göras.
Men om han klev in genom dörren och bad mig bli hans skulle jag inte tveka en sekund.

Nu: Göra mig iordning för att träffa folk

(Jag kommer väl se tillbaka på inlägget och konstatera att jag överreagerade, men det är såhär jag känner mig just nu. Hon som aldrig blir hans allt)

Jag är dum i huvudet. Helvete.

Remember this?
The thing mellan ettan - trean. Man köpte de där halsbanden titt som tätt med de man ville vara bästa kompisar med. Och så tappade man bort dem titt som tätt också. Sen så blev man så arg när den andra gjorde det att man började bråka. För ett litet halsband, jeeees. Materiella ting som egentligen inte betyder något. Det är vetskapen om att man har en bästa vän som är viktigast! Men det är mysigt med en symbolisk sak som bevisar vänskapen, absolut!
Dock vet jag inte vem jag delar detta halsband med, kan vara en nuvarande bästa vän eller före detta bästa vän, who knoooows.